Jag HATAR svensk film, och som alla vet så är just den här filmen svensk. Jag var väldigt skeptisk till den i början med vanliga lite goofy svenska repliker som lät som replikerna i Astrid Lindgrens, Pippi Långstrump, lite halvt barnsliga. I alla fall så tog den sig allt eftersom och jag tror det här är den enda filmen som berört mig så mycket som den gjorde, i alla fall på det sättet. Det slutade självklart i en tårflod! Jag vet inte, men det är något med svensk film som får det att kännas så verkligt, som att det är en själv som upplever det, ens eget språk och ens egna miljö.
Förutom den här svenska filmen finns det en annan svensk film som även den berörde mig men inte alls lika mycket, nämligen Så som i himelen. Jag skulle säga att båda dessa filmer förtjänar en ordentlig titt, båda innehåller ett budskap det andra ganska likt men från olika åldervinklar. Jag har inte tänkt berätta nånting om dem, men som sagt, jag HATAR svensk film och ändå försätter jag mig själv i tårfloder (?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar